Så startade Stockholm Marathon


En artikel i den amerikanska idrottstidningen Sports Illustrated gav idén till Stockholm Marathon. Här berättar Anders Olsson, som tog initiativet till maratonloppet genom huvudstaden, hur det hela började.




Anders Olsson kom med idén till Stockholm Marathon.

– Jag åkte tunnelbana hem mot Hässelby en novemberkväll 1978 och läste i Sports Illustrated om New York City Marathon. Artikeln handlade om de 12 000 löparna som sprungit världens största maratonlopp, om Bill Rodgers som vunnit herrklassen, om den norska skollärarinnan Grete Waitz som noterat nytt världsrekord i sin maratondebut och om alla aktiviteter runt tävlingen.
En sådan tävling skulle man prova på. Dags att börja träna för nästa års New York Marathon!
Men sedan tänkte jag vidare: Varför ska man behöva åka till New York för att få springa ett stort maratonlopp inför täta åskådarled i en storstad? Varför inte arrangera ett maratonlopp i Stockholm?
Tidigt nästa morgon pratade jag med två friidrottsledare i Spårvägen; Peter Melin och Janne Ahlström.
Båda tyckte att idén var bra, och vi satte igång att arbeta med förberedelserna. Först enades vi om att Hässelby och Spårvägen skulle arrangera tävlingen. Sedan började vi engagera fler personer i våra klubbar.

En djärv idé 1978

Vi var nio optimister från Hässelby SK och Spårvägens GolF som i slutet av november 1978 samlades hemma hos Hässelbys ordförande Lars-Johan Oscarsson för att dra upp riktlinjerna.
Detta var innan joggingvågen nått Europa. 1978 fanns det endast ett större maratonlopp i Europa - Athen Marathon med knappt två tusen löpare. Maratonlöpning var långt ifrån någon storsport i Sverige. Det största loppet hade inte ens två hundra deltagare. Åskådarna var oftast ännu färre. Mot den bakgrunden var det 1978 djärvt att fundera på att arrangera ett maratonlopp i Stockholm.
Först måste vi hitta en bana genom Stockholm som var 42 195 meter lång. Banan skulle vara så lättlöpt som möjligt, men samtidigt publikvänlig. Och den skulle inte ställa till alltför stora trafikproblem och inte heller för stora problem för SL (Storstockholms Lokaltrafik).
I Nisse Björnssons bil åkte vi under vintern runt i Stockholm och tittade på olika banalternativ. Vi studerade kartor och provsprang olika sträckor. Om trafiken – som idag – gått i tunnel under Södermalm hade en betydande del av den 42 195 meter långa banan gått på Södermalm. Då kunde vi inte lösa problemet med att korsa Götgatan – som var mycket tätt trafikerad – utan att ställa till stora problem för bilisterna. Istället för att ta till vänster vid Slussen och springa längs Stadsgårdskajen valde vi att dra banan till höger, längs Söder Mälarstrand.
Tävlingsdatum bestämdes till lördagen den 4 augusti. Lördag för att alla löpare skulle ha söndagen till att vila ut innan de började arbeta på måndagen. Augusti därför att vi ville ha så lång tid som möjligt för förberedelserna. Egentligen ansåg vi att början på juni var ett bättre alternativ, men tiden dit var för kort.
I februari var banförslaget klart. Polisen gav klartecken.



Vi hade inte råd med en mjukstart

Nu gällde det att informera om loppet och att intressera löparna för att springa maraton på Stockholms gator. Vi ansåg att det knappast gick att göra en mjukstart som New York Road Runner's Club gjorde när det första New York Marathon arrangerades 1970 med 127 deltagare.
Om polisen stängde av trafiken i Stockholms city under en lördagseftermiddag måste också maratonloppet bli en succé redan första året, resonerade vi. I annat fall kanske det inte skulle bli något mer Stockholm Marathon.
Vi märkte snabbt att intresset var stort. Anmälningarna började strömma in. Folk ringde ner vårt kansli – där en person var anställd på kvartstid – med frågor.
Vi höjde målsättningen och satsade 70 000 kr – en stor summa för två friidrottsklubbar 1979 – på att marknadsföra tävlingen. Fler anmälningar. Större intresse från olika sponsorer.
Domus, Sarapir (hamburgare m.m.), Föreningsbanken, Pripps Sport, Reso, klädföretaget Finnwear, Systembolaget (Spola Kröken), Hallmans Idrottspriser och SEO Rörservice gick in och stöttade loppet.
Aftonbladet blev medarrangör, och med tidningens satsning på Stockholm Marathon ökade intresset ytterligare.
Allt blev större än vi räknat med, och allt tog mer tid än kalkylerat. Men vi löste de problem som dök upp.
Till sist var 2 155 löpare anmälda - ungefär vad vi siktat på.

"Stockholm har aldrig upplevt något liknande"


Jukka Toivola från Finland vann herrklassen i den första upplagan av Stockholm Marathon 1979.

Ingen hade vågat drömma om att intresset från stockholmarna skulle vara så stort. När premiärloppet avgjordes lördagen den 4 augusti var åskådarleden så täta på Kungsgatan, vid Stureplan och på Sturegatan att ledarbilen knappt kunde ta sig fram. Till 1980 års lopp fick därför banan en ny sträckning.
Hundra tusen åskådare hyllade löparna. Stockholm Marathon blev en folkfest i det sköna sommarvädret – 19 grader varmt och solsken vid starten kl 16.00. Jukka Toivola från Finland vann herrklassen och Heide Brenner från Västtyskland damklassen.
Loppet fick stort utrymme i massmedia.
– Vilken strålande succé för Stockholm Marathon, Sveriges genom tiderna mest publikdragande idrottsevenemang. Hela Stockholm var på fötter. Loppet blev en folkfest som överträffade alla förväntningar, skrev Aftonbladet.
– Det första Stockholm Marathon blev en fullträff, konstaterade Svenska Dagbladet.
– Stockholm har aldrig upplevt något liknande. Inte ens under olympiaden 1912. Under några timmar var hela staden förvandlad till ett enda stort idrottsstadion, rapporterade Vecko-Revyn.
De 51 kvinnor som genomförde loppet blev extra uppmärksammade. 1979 var kvinnorna fortfarande utestängda från Vasaloppet. Året efter fick de vara med – delvis tack vare all publicitet kring de kvinnliga deltagarna i Stockholm Marathon.
1 799 löpare nådde målet. Alla var nöjda med Stockholm Marathon som inte liknade någon tävling som tidigare arrangerats i Sverige. Vi förstod att loppet kommit för att stanna.

ANDERS OLSSON