Här på Loviselundsvägen 118 i Hässelby Villastad – några hundra meter från Hässelby IP – grundades Stockholm Marathon den 30 november 1978.

Det var så det började 1978


Kvällen den 30 november 1978 samlades sju företrädare för Spårvägens GoIF:s och Hässelby SK:s friidrottssektioner hemma hos den sistnämnda klubbens ordförande Lars-Johan Oscarsson på Loviselundsvägen 118 i Hässelby Villastad.
Dagordningen innehöll en enda punkt. Skulle klubbarna gemensamt starta ett maratonlopp i Stockholm?



Hässelby representerades förutom av Oscarsson av Bengt och Anders Olsson samt Ove Ångman medan Spårvägens grupp bestod av Jan Ahlström, Nils-Olof Björnsson och Peter Melin.
Anders Olsson och Melin jobbade ihop när Stora SM arrangerades på Stadion sommaren samma år. I övrigt fanns inga band mellan klubbarna.

Idén till loppet föddes när Anders läste Sports Illustrated i tunnelbanan på väg hem från jobbet på Svenska Dagbladet. Därefter drog han projektet för Peter Melin och Jan Ahlström som då arbetade på Strömbergs Idrottsböcker.

Det var också Anders som på mötet redovisade den explosiva utvecklingen av New York Marathon. Från den blygsamma starten där 126 män och en kvinna sprang varv efter var i Central Park till 2000 deltagare 1976 exploderades utvecklingen till 12 000 1978 då vinnarna hette Grete Waitz och Bill Rodgers.
Diskussionen utmynnade snabbt i att idén var värd att testa.

Öppet även för kvinnor

Några mer principiella beslut fattades redan på det här stadiet:
• Stockholm Marathon skulle vara öppet för män och kvinnor, en självklarhet i dag men inte då de exempelvis inte fick åka Vasaloppet och bara några få svenskor provat på distansen utomlands.
• Målet skulle ligga på Stockholms Stadion och banan skulle så långt möjligt utnyttja det som mer än något annat kännetecknar huvudstaden, nämligen vattnet.
• De som fullföljde skulle få en minnesmedalj långt utöver det vanliga. Den skulle inte bara åka ner i byrålådan utan den skulle pryda sin plats i bokhyllan och vara något att stolt förevisa sin omgivning.

Mötet fastslog också några fler detaljer. Vi skulle kontakta Svenska Friidrottsförbundet för vi insåg att det skulle skänka oss en helt annan tyngd i förhållande till myndigheterna, framför allt polisen. (länspolismästaren Hans Holmér satt i styrelsen för Friidrottsförbundet).
Vidare skulle varje klubb satsa 10 000 kronor i startkapital. Det låter inte mycket idag men då utgjorde det klubbarnas största risktagande någonsin.

Omaka konstellation

Denna omaka konstellation av Spårvägen som byggde på en framgångsrik bingo-verksamhet men utan lokal förankring och Hässelbys mer traditionella upplägg med bred ungdomsverksamhet och egen hemmaplan visade sig fungera mycket väl.
1978 var Spårvägen landets bästa friidrottsklubb. Hässelby tillhörde inte de tjugo bästa klubbarna.

Mötet skulle komma att rita om den svenska friidrottskartan men det hade deltagarna ingen aning om denna novemberkväll 1978…

JAN AHLSTRÖM