Han har ett snitt på under 3.20 sina 40 lopp i Stockholm Marathon. Christer Gidewall från Tumba är också den löpare som har den suveränt snabbaste totaltiden av de tolv löpare som sprungit samtliga lopp. Ändå tycker Christer att han inte riktigt fått till det på maran. Det finns så mycket fart i de Gidewallska benen att han många gånger rusat för fort i början.

När har det varit som närmast att du missat ett Stockholm Marathon?
– Det var nära att jag steg av någon gång de första loppen. Jag sprang aldrig direkt taktiskt – jag körde så länge lampan lyste och vid några tillfällen blev det nästan svart. Så jag har inte gjort bättre än 2.49.05 – fler än en gång hängde jag med 2.30-gubbarna, men det slutade några gånger med ajjt jag fått avsluta gående. Men jag har lärt mig och numera är jag bättre på att hålla jämn fart, men numera tar det en timme längre än när jag var som snabbast – men tiden är inte så viktig nu, men fyra timmar klarar jag nog.

Trodde du att du skulle på så här länge när du började 1979?
– Nej, det var en kompis som föreslog att vi skulle köra tillsammans. Vi brukade träna tillsammans. Han brukade haka på mig vid Hornstull när jag sprang från jobbet från Gamla Brogatan inne i stan. Jag till Tumba och han bodde också härute, Annars hade jag faktiskt sprungit maraton redan1976 med start och mål här vid Sätra idrottsplats.

Är det sviten som håller dig igång?
– Nej, men det är sviten som har gjort att jag springer mina maratonlopp smartare. Det var först efter några år som jag insåg att jag var en av dem som sprungit alla loppen – och det hjälpte också till att jag började springa lite mer med ”kall panna”. Jag vill ju inte riskera att bryta bara för att jag rusat i början.
– Jag fortsätter att springa så länge det känns bra. Numera springer min son Martin och dotter Sofia. Även min fru Åsa har sprungit säkert tio gånger. Det är mycket friidrott i familjen och min son Oskar (känd friidrottstränare) skulle nog kunnat ha gjort träningsprogram som gjort att jag kunnat springa lite bättre på maran.