Vad är det som får dig att springa?

Det krävs stark motivation för att springa långt, träna inför och genom­­föra ett maraton. Vi frågade några outtröttliga maratonlöpare* om vilka olika drivkrafter och knep som tar dem ända in i mål.

Mohammadreza Abootorabi: ”Lämnade allt och startade från noll” 

Efter tio år i iranska landslaget var jag frustrerad. Jag hade runt 50-talet mäster­skaps­medaljer men trots det trodde inte tränarna på mig. Jag insåg att om jag skulle satsa på löpningen måste jag ta mig utom­lands. Lämna allt och starta från noll. Det tog ett år att övertala min familj för de visste att jag kanske aldrig skulle kunna återvända.

Jag sökte visum för Stockholm Marathon 2016, men blev nekad. I stället fick jag och fyra andra iranska landslagslöpare visum för att springa halvmaran. Jag visste inte att löpning kunde vara så kul! I mästerskap är vi 10 – 15 personer på banan. Här var vi tusentals och alla var glada.

När de andra flög hem till Iran sökte jag asyl och skickades till Boden i Norrbotten. Jag märkte knappt hur mörkt och kallt det var, för jag var så fokuserad på träningen. Tre gånger i veckan tog jag buss till Luleå och tränade inomhus. Resten sprang jag utomhus i snö och is. Jag avstod bara en gång, i 30 minus. Min främsta motivering var att bevisa för mina gamla tränare att jag kunde slå de iranska rekorden på 3 000, 5 000, 10 000 meter, samt halv- och helmaraton. Det tog två år. Efter det ville jag göra min familj glad och stolt, som när jag tog SM-guld i terräng 2019.

I september 2021 gick min mamma bort. Träningen hjälpte mig att tänka på annat men jag tvingades bryta flera lopp. Jag kände mig självisk, att jag inte var där. Till slut insåg jag att min mamma alltid ville mitt bästa. Plötsligt kunde jag springa helt utan press, för min egen skull, inte för någon annans. 

Carolina Wikström: ”Att springa maraton är så himla ologiskt”

– Jag var 24 år och gick läkarlinjen när jag sprang mitt första maraton 2018. Då hade jag aldrig tränat på elitnivå, bara deltagit i motionslopp på skoj. Det var min mamma som föreslog att vi skulle springa Stockholm Marathon. Jag hittade ett tränings­program på nätet och sprang in på 26:e plats på 3.11. Det gjorde mig nyfiken på om jag skulle kunna komma under tre timmar? Det kändes som en dröm­­gräns. Jag kontaktade en klubb för att få hjälp i träningen. I början gick utvecklingen otroligt snabbt. Det tog ett halvår att komma under tre timmar och 2020 sprang jag på 2.26.42 på Valencia Marathon. I dag behöver mycket mer klaffa för att jag ska göra framsteg och det handlar om att förbättra med sekunder, inte minuter. 

Att utsätta sig för ett maraton är så himla ologiskt. När en inre röst säger att du måste stanna måste du övertala dig själv att hålla ut. Såna argument plockar jag fram i förväg, för att ha dem när rösterna sätter igång. Jag gillar att springa ganska kontrollerat. Om jag och min tränare bestämmer att jag ska hålla ett visst tempo så dras jag inte med av andra som går ut snabbt. Då tänker jag att ”vi ses i slutet”. Och det gör vi ju också. 

Charlotta Fougberg: ”Det känns magiskt, som att flyga”

– Mitt andra maratonlopp någonsin var VM i Doha, sommaren 2019. Vi startade vid midnatt, i 30 plusgrader och 80 % luftfuktighet. Av 68 startande bröt hälften, folk bara vek sig, kollapsade och spydde. Det handlade bara om att ta sig i mål. Springa kan många göra men att genomföra ett maraton kräver något speciellt. Det kommer stunder när du bara vill lägga dig ner på marken. Då måste du vara mentalt stark, veta att du bara måste ta dig vidare tills det känns bättre.

När jag upplever motgångar går jag tillbaka till grunden, varför springer jag? Jag vill veta hur långt jag kan nå och springa så snabbt det går. Det känns magiskt, som att flyga. Man känner sig oövervinnlig, det är bara att jubla, skrika och sjunga med. Då är det ju fantastiskt att ha gått över till maraton och få springa i 2,5 timme.

Abdi Ulad: ”Jag visste inte ens att löpning gick att tävla i”

– Om jag kan springa? Vad är det för fråga, alla kan väl springa? Jag minns att jag inte förstod tränarens fråga. Jag var 17 år och hade följt med en kompis på hans fri­idrottsträning. Min kompis tränare ville se mig springa och jag sprang en mil. Det var min första mil, någonsin. Efteråt sa tränaren att jag hade talang, att jag borde börja med långdistans­löpning och ställa upp i ungdomsmästerskapen. För mig var det som en helt ny värld. Jag visste inte ens att löpning gick att tävla i. Kort därefter vann jag danska ungdoms­mästerskapen, sedan har det bara rullat på. Jag lever min dröm och är djupt tacksam över allt mitt liv består av. 2016 representerade jag Danmark vid OS i Rio. 

Nu är siktet inställt på OS i Paris 2024. För att det ska bli verklighet krävs hårt arbete. Att tänka på hur mina konkurrenter kämpar motiverar mig att planera min träning så att kroppen håller och att jag har energi hela vägen

Thijs Nijhuis: ”Det kommer att göra ont”

– Många undrar hur jag kan kombinera läkarstudierna med löparkarriären. För mig kompletterar dessa två världar varandra perfekt. Efter en jobbig dag finns det ingenting som lindrar som en löparrunda. Alla negativa tankar rinner bort. Det går inte heller att oroa sig över ett kommande lopp när du står och jobbar, då är allt fokus på patienten.

Det är inte skönt att springa ett maraton. Det kommer göra ont, sista milen kan du inte tänka längre än några meter framför dig. Förbered dig på det. Men det hjälper inte att dra ner på tempot. Smärtan kommer att vara där ändå. Därför är det lika bra att bara springa igenom smärtan. Känslan efteråt däremot, och när du står på startlinjen – till och med under första halvan av loppet – är ren och skär glädje. Samma känsla som du hade som barn på julaftonsmorgon. Den är anledningen till att du fortsätter springa.

Kristofer Låås: ”Jag har slutat titta på klockan”

– När jag började springa maraton och tittade på dem som sprang på under 2.20 tyckte jag att det var helt sjukt. Jag tänkte att de måste vara födda till det, att det måste vara så lätt för dem. Sen insåg jag att det var tvärtom. Att de var mycket bättre på att ta ut sig – ligga nära sin maxgräns under längre tid. Det handlar om att träna för att skapa rätt förutsättningar, inte bara ta dem man har. De riktiga krigarna på ett maraton är ju ändå alla som springer längst bak. Vi i täten har ju tränat för att skapa oss rätt förutsättningar. 

Vad är motivationen när det är tio kilometer kvar och du känner att kroppen håller på att kapitulera? Är det att du har familj inne på stadion, eller att du ska slå brorsan som är i hälarna på dig? Det finns en grej för alla och det är viktigt att hitta den. I dag tittar jag sällan på klockan utan satsar mer på att få bra placeringar. Och att få så pass bra tider att jag har chans på landslag. Den motivationen slår det mesta. I nästa maraton är planen att lägga mig i första klungan och se hur länge det håller. En dumdristig grej om man inte har fog för det. Jag känner väl att jag har 50 % fog just nu. Publiken betyder också mycket. Det kan räcka att en person skriker ”Kom igen Låås” för att få ny energi.

Astrid My Rønde Kristensen: ”Springer för att tänka färdigt”

– När jag springer känner jag mig fri. Löpningen ger mig utrymme att tänka färdigt tankar, stilla eventuell oro, och efteråt har jag så mycket lättare att koncentrera mig på mitt skolarbete och andra saker i mitt liv. För mig handlar löpningen inte bara om prestation, det har också blivit en strategi för att bli mer fokuserad och få mer energi i vardagen.

Jag hade löptränat lite på egen hand och för några år sen ställde hela min familj upp i Köpenhamns halv­­maraton. Efter det blev jag sporrad att börja löpträna i en klubb. I dag ingår jag i Danmarks juniorlag i terräng. Att utöva en sport jag älskar och samtidigt få vara utomhus i vackra naturmiljöer är en win-win-situation. Min dröm är OS men det ligger längre fram i tiden. Just nu är fokus att hitta en tränare inför nästa år och ta studenten.

  • Mohammadreza Abootorabi växte upp på 2 500 meters höjd i byn Kamu i Iran. ”Jag sprang jämt. Sprang till skolan och sprang på all ledig tid runt i byn med mina kompisar och en boll. Vi slutade inte förrän vi blev hungriga eller det blev mörkt.” Varför springer barn så mycket? Det finns studier som visar att barn blir mindre trötta än vuxna när de springer, trots att de måste ta fler steg med sina korta ben. Forskning har visat att barns muskler fungerar lika bra som väl­tränade uthållighets­idrottares, och att barnens återhämtning går snabbare. I en studie från Clermont Auvergne-universitetet i Frankrike såg man att barnens hjärt­frekvens åter­gick till det normala snabbare än hos uthållig­hets­­idrottarna, och mycket snabbare än hos otränade vuxna. Samma sak gällde hur snabbt mjölksyran försvann ur blodet. 

Ingen kan veta exakt vad det blir för väder när tio­tusentals löpare kommer till startlinjen. Men när Charlotta Fougberg och hennes kollegor i svenska lands­laget skulle springa maraton i VM i Doha visste de i alla fall att det skulle bli varmt. Mycket varmt. Charlotta berättar att de under upptakten i Sverige fick hjälp av brand­kåren. ”De satte in löpband i ett rum som kunde hettas upp hur mycket som helst. Första gången jag sprang fick jag över 40 graders feber och frossa. Vi satte dit en fläkt och sprutade vatten för att få till den där lilla fart­vinden som alltid finns i ett lopp, och som hjälper till att kyla ner huden. Men det var ändå tungt. När jag sedan sprang i Doha satt min familj på läktaren. Min son frågade varför någon hade hällt salt i hans vattenflaska, men det var ju svetten som rann i ansiktet och in i munnen.” 

Kristofer Låås tränar med och tävlar för föreningen Keep Up Running Club till­sammans med Henrik Fallenius. Keep Up vill erbjuda elitlöpare en annor­­lunda, lite roligare miljö. Tanken är att motivera och även ge ny­tändning efter en svacka. ”I dag har vi ett 25-tal gatu- och ban­löpare – en del tävlar för oss medan andra mest hänger och tränar med oss men tävlar för andra klubbar. Målet är inte att styra löparna eller få dem att bryta med andra tränare, utan att bidra till svensk elitlöpnings ut­veckling. Keep Up är ett fristående alternativ och komple­ment som gör att fler löpare får möjlighet att satsa och nå sina mål. Vi har ett stort stöd i ett lång­siktigt samarbete med adidas.” Bland de löpare som tävlar för Keep Up finns Mohammadreza Abootorabi, Heshlu Andemariam, Ebba Tulu Chala, Tom Honig, Mohammed Lokulili och Adelegn Zewdu.

Adidas Marathon magazine 2022 – s.18–25


Ett samtal om att springa långt

En legend och ett framtidshopp. En inflyttad mästare och en som kom sent till starten. adidas samlade fyra löpare som är på olika platser i livet men med en gemensam kärlek till att springa. Vi pratade om löpning i allmänhet och maraton* i synnerhet, gamla minnen och nya erfarenheter

Kjell-Erik Ståhl, 76, Alice Magnell Millán, 16, Johanna Bäcklund, 36 och Samuel Tsegay, 34 träffade adidas på Hotel At Six i Stockholm. 

adidas: Varför började ni med löpning? 

Alice: För mig har löpningen funnits med hela upp­­­­­­­växten. Jag sprang och spelade fotboll och var en tävlingsmänniska redan som liten. Så då ville jag träna för att bli bättre och vinna. Mina föräldrar har gett mycket hjälp och stöd på träningar och tävlingar. I dag är pappa också min tränare. 

Johanna: Jag började inte med långdistans förrän jag var 25 och sprang mitt första maraton när jag var 30. Jag var aktiv inom innebandy och segling och hade precis som Alice mycket stöd hemifrån av en familj som gillar att röra på sig. Pappa och jag kunde ge oss ut och åka inlines ihop, ofta långa sträckor. 

Samuel: Mina föräldrar har aldrig varit på mina tävlingar eller varit engagerade i min träning. Det fanns ingen tid för det i min by i Eritrea. De älskade mig förstås, men de var jordbrukare och jobbade mycket hårt. Jag hjälpte också till på gården från fem års ålder. Men jag sprang också, fram och tillbaka till skolan och när jag spelade fotboll med kompisarna. 

Kjell-Erik: Mina föräldrar var heller aldrig involverade när jag höll på med fotboll och orientering som ung. Mitt första maraton sprang jag som 33-åring, men löpningen kom in när jag var 20 och gick på Tekniska högskolan i Lund. Jag tränade med friidrottsfolk och märkte att jag matchade dem som hade sprungit 1 500 meter på under fyra minuter. När IFK Lund skulle skicka ett lag till en tävling i Östtyskland hade de ingen som kunde springa 5 000 meter så de frågade mig. Jag hade aldrig sprungit sånt där men de fixade fram ett par spikskor några dagar innan resan. Jag blev femma och satte klubbrekord för IFK Lund! Då förstod jag att det kanske fanns en talang som kunde utvecklas.

adidas: När fick ni andra era första spikskor? 

Samuel: Det var svårt och mycket dyrt att få tag i löparskor i Eritrea. I början sprang jag i enkla, billiga skor, eftersom jag kom från en fattig familj. När jag blev bra nog att tävla i världsmästerskap fick jag också bättre skor. Det gjorde stor skillnad. 

Alice: Jag fick nog mina första spikskor när jag var elva.

Johanna: När började du med friidrott?

Alice: Jag var väl åtta när jag tävlade första gången. 

Johanna: Körde du många olika grenar då?

Alice: Jag körde allt, förutom kulstötning och sånt.

Kjell-Erik: När började du förstå att det var längre distanser som gällde?

Alice: Både jag och min tränare kände att jag var extra bra på just löpningen. Men det var mitt eget beslut, för jag tyckte det var roligast att springa.

adidas: Just nu springer du medeldistans, kan du tänka dig ett maraton i framtiden?

Alice: När jag blir äldre och är för långsam för medeldistans så är det fullt möjligt.

Kjell-Erik: I dag går ju en del in redan i 15–16-års­åldern och tränar mot maraton. 

Samuel: Jo, men det är egentligen omöjligt för någon som är så ung att springa maraton bra. Musklerna är inte tillräckligt starka, det tar tid att bygga upp. 

Kjell-Erik: Precis, så du har något att se fram emot, Alice. Den mentala biten tar också tid att utveckla. Du kommer att lära dig mycket av att gå igenom perioder när det går upp och ner och sen sakta men säkert uppåt. Då gäller det att ha en mental inställ­ning som är starkare än konkurrenternas. adidas: Är det inte svårt ändå, som 16-åring, att ha den disciplin som krävs för stora mästerskap? 

Alice: Jo, verkligen. Just nu är det mycket att få ihop med skolan, kompisar, sömn och kost. 

Samuel: Det är annorlunda här i Sverige, att vi måste sköta skola eller jobb samtidigt som träningen. När jag kom med i juniorlandslaget i Eritrea fick jag bo på landslags­centret och fokusera helt på träningen.

Alice: Det låter som en dröm. Jag ser lite fram emot att bli 18 och få bestämma helt själv vad jag ska göra. Jag funderar faktiskt på att pausa skolan då.

Johanna: Inget säger att du måste plugga 100 %. Men det kan vara skönt med någon annan syssel­sättning som kan rensa tankarna från löpningen. Och ändå ha mer tid att satsa.

Kjell-Erik: Jag råder ofta unga idrottare att inte släppa taget om skolan helt. Det finns alltid en risk att man blir skadad. Sliter sönder en hälsena eller får en stressfraktur och då uppstår ett tomrum. Då är det bra att ha en plan B, något att falla tillbaka på. 

adidas: Hur har skadeläget sett ut för er? 

Alice: Förra sommaren fick jag hjärnhinne­inflammation. Det var hemskt. Jag kunde inte gå, sitta upp, äta eller ens kolla på mobilen. Bara ligga i sängen. Det har varit svårt att komma tillbaka, särskilt i skolan. Men när det gäller löpningen har det ändå gått ganska snabbt.

Samuel: Jag har sprungit med skador i minst tio år. Så är det med oss maraton­löpare, men jag springer ändå, trots smärta och skador. Livet är ju också en ständig kamp som går upp och ner. Det är bättre att kämpa vidare, även när det är jobbigt. 

Johanna: Det är ju skillnaden mellan elit och motionär. Motionslöpare måste inte springa med smärta utan kan ta ett steg tillbaka och träna annor­lunda en period. Men vi som tränar för att bli snabbast kan inte sluta springa, vi tappar för mycket. Smärta är ofrånkomligt – att springa maraton är ju smärta! Men ibland måste man ta en paus, som när jag fick en stressfraktur i foten efter VM i Doha. Då hade jag kört tre maraton på sex månader, i kombi­nation med på gränsen till för mycket träning. Man ligger på en hårfin gräns hela tiden och det är svårt att avgöra när det blir för mycket. 

adidas: Hur lägger ni upp er träning?

Alice: Jag tränar med några killar i min ålder och en som är 20. Det hjälper mig, för det blir mer tävling. Särskilt om jag kommer förbi dem i slutet.

Samuel: Det ger mig mycket mer att träna i en större grupp än ensam. Jag har svårt att vänja mig vid det svenska vädret och blir lat om det regnar och snöar. Men om jag springer med en grupp måste jag ta mig ut och hänga med. 

Johanna: Jag gillar också att träna med andra men just nu springer jag mest själv för att få ihop livet. Oftast vid fem på morgonen, innan de andra i familjen går upp. Min man är lärare med fasta arbetstider, så jag är den som lämnar och hämtar våra två barn. Tack och lov tar min man hela ansvaret för barnens aktiviteter så att jag kan ta ansvar för att vila! Kvällarna är heliga för mig.

adidas: Hur går det till, att ha små barn och elitsatsa? 

Johanna: Jag tog min första SM-medalj 2017, bara sex månader efter att ha fött min andra son. Han sov ingenting på nätterna och kunde skrika i timmar. Han sov bara när jag sprang med honom och storebror i vagnen. Ändå sprang jag min bästa tid någonsin på halvmaraton och tog brons. Det var bara på helgerna som jag kunde träna ordentligt. Inter­valler fredag, lördag och långlopp på söndagen. Jag tänkte aldrig på löpningen som jobbig då. Att springa var min egen tid.

adidas: Samuel, du och din fru är båda elitlöpare och har två barn. Hur har det fungerat? 

Samuel: Vi är lyckligt lottade, eftersom vi har bott tillsammans med min frus släkt som hjälpt oss med barnen. Därför har vi kunnat träna utan problem. 

adidas: Hur förbereder ni och planerar ett maraton?

Kjell-Erik: Jag sprang ju enormt många lopp jämfört med många andra. Under en period, från augusti 1981 till 1982 sprang jag 14 maratonlopp med ett snitt på 2.16.11.

Samuel: Otroligt! Respekt!

Johanna: Ja, de flesta behöver betydligt mer åter­hämtning mellan loppen. 

Kjell-Erik: I en ny stad försökte jag vara på plats minst två dagar före loppet, för att lära känna banan och läsa på om motståndarna. Jag gillade att ligga i första klungan. Då har man bra koll på stämningen och de andra löparna. Det går att känna när ett ryck är på gång, och man hinner bestämma sig för om man vill gå med eller inte. 

Samuel: Det svåra är inte att planera ett maraton utan att hålla dig till planen. När loppet börjar faller planen ofta, beroende på vilka motståndarna är och hur de springer. Så du kan drömma innan loppet, men det förblir nästan alltid en dröm. Många börjar för snabbt och det är svårt att stå emot att hänga på. Det bästa är att lita på din egen kropp, känna dig själv och springa i det tempo som passar dig. Men de flesta klarar inte det, efter 25 000 meter har de bränt ut sig. 

Johanna: Efter varje lopp säger jag till mig själv att jag inte ska börja för snabbt nästa gång. Än så länge har jag inte klarat det. Och faktum är att i mina bästa lopp har första halvan gått snabbare än andra. Men kanske hade jag fått ännu bättre tider om jag hade lyckats ta det lugnare i början. Andra halvan är alltid svår, tycker jag.

Kjell-Erik: En av nycklarna, som jag ser det, till ett framgångsrikt maratonlopp är att lära sig att älska sista milen. Där hade jag min styrka. Jag sprang ofta andra halvan snabbare än den första och visste då att jag skulle avancera även om jag var dödstrött. För de andra var ännu tröttare. Det är likadant med vädret. På Stockholm Marathon 1982 var det 30,7 grader varmt i skuggan och löparna ojade sig över hur hemskt det skulle bli. Det är bättre att vända på det. Jag älskar 30+! I Tokyo en gång kom världens snöoväder in och varade i fem kilometer. Alla sprang i linne och kortbyxor och det är en konst att gilla läget i den situationen. Varför då? Jo, de andra tycker att det är ännu jävligare! 

  • [ maratonlöpning, långdistanslöpning på företrädesvis vägar och gator ]. I motsats till vad många tror sprang löparna i antikens Olympiaspel inga maratonlopp. De nöjde sig med lång­distansloppet dolichos, vilket motsvarade cirka 4 800 meter. Idé till världens första maraton­lopp kom från en fransk språkvetare, Michel Bréal som 1896 föreslog att OS i Grekland skulle låta ­­löpare springa fyra mil mellan städerna Marathon och Aten. Han var inspirerad av legenden om bud­bäraren Feidippides som år 490 f.v.t ska ha löpt för att be om hjälp inför ett hotande persiskt anfall. Han lär bara ha sprungit 20 km, men det var tro­ligen mer av ett ultra­lopp i svår terräng. Liksom andra springande bud­bärare i det antika Grek­land, så kallade daglönare, var det viktigt att inte bli upptäckt och därför hålla sig i snår­skogar snarare än på vägar och stigar. Maraton­distansen ändrades något i samband med OS i London 1921, där maraton­löparna sprang 26 engelska mil och 385 yards, vilket blev 42 195 meter. 

Kjell-Erik Ståhl, är en av Sveriges genom tiderna främste mara­ton­löpare. Efter flera år i lands­laget i orien­tering började han med maraton strax efter 30. Under 1980-talet tillhörde han världs­eliten och har sprungit fler lopp än de flesta, över 100 lopp i 25 länder i fem världs­delar och 70 av dem på under 2.20. Under tolv månader – från augusti 1981 till 1982 – sprang han 14 maratonlopp med ett snitt på 2.16.11. Länge hade Kjell-Erik också det svenska maraton­rekordet, när han sprang 2.10.38 på VM i Helsingfors. Ett av loppen han själv minns bäst är vinsten i Beijing 1981, som hölls kort efter att Kina öppnade upp för om­världen. Det var start och mål på Him­mel­ska fridens torg med hundra­­tusentals åskådare! 

Adidas Marathon magazine 2022

s.4–9


Privacy Settings
Youtube
Vimeo
Google Maps
[class^="wpforms-"]
[class^="wpforms-"]