Lisa Remahl anmälde sig till sitt första maraton för att få revansch efter en halvmara som inte gick som hon ville. I dag har hon sprungit åtta maror och siktar på sin femte ASICS Stockholm Marathon i maj. Lisa ser löpningen som upplevelse, terapi och egentid – och något hon delar med alla nyfunna löparkompisar.

Du sprang ditt första Stockholm Marathon 2015 – vad var det som gjorde att du tog steget att anmäla dig?
– Jag sprang Stockholm Halvmarathon hösten 2014, min andra halvmara. Jag var i fantastisk form men fick maghaveri och tiden blev inte alls vad jag tänkt mig. Så då anmälde jag mig till maran i ren affekt dagen efter, som revansch!

Hur såg din träningsbakgrund ut innan du började maratonträna?
– Jag har alltid tränat i lite lagom mängd, gått på Friskis & Svettis-pass och spelade lite fotboll som liten. Alltid varit friluftstjej, har vandrat och gått på tur. Efter mitt andra barn föddes 2007 började jag och en kompis springa för att komma i form och sen bara fortsatte det. 

Hur länge tränade du och hur såg träningen inför första maran ut?
– Jag tränade målmedvetet i drygt sju månader, med hjälp av en onlinecoach de sista fem – det var verkligen en jättestor hjälp!

Hur reagerade folk i din närhet när du sa att du skulle springa maraton?
– Det var nästan ingen som visste om det innan, jag var så nojig och rädd att misslyckas och att folk skulle tycka att jag var knäpp, så jag inte vågade berätta. ”Vem var jag att tro att jag var en maratonlöpare”, liksom.

Men det var (och är) du! Hur kändes loppet?
– Fantastiskt – och blött! 2015 vräkte regnet ner och jag var nästan gråtfärdigt tacksam över alla funktionärer som slet i regnet. När jag väl kommit i mål var jag så vansinnigt stolt och glad och lite förundrad över att lilla jag verkligen sprungit ett maraton. Omgivningen blev också väldigt överraskad!

– Roligaste scenerna var efteråt, när ett par tusen dyngsura och ledbrutna löpare skulle försöka byta om inne på Östermalms IP, där det var så fuktigt att det rann på väggarna. Alla fastnade i sina tights och behåar halvvägs, skrattade sig fördärvade och vi fick hjälpa varandra bäst det gick. Lite som ”silly walks” (i Monty Python, reds. anm.)!

Vad betyder löpningen i ditt liv?
– Vänner och upplevelser, mest av allt. Jag har lärt känna så många goda vänner genom olika lopp, jag har sett många nya platser och skrattat så mycket. I vardagen är löpningen terapi och återhämtning för hjärnan, min tid och en tid jag ofta delar med några av de härliga vännerna.

Hur ser din träning ut just nu – och ska du springa årets mara?
– Japp, det blir min femte! Jag tränar efter ett program jag får av min coach/massör Pelle. Fyra-fem löppass per vecka och ett styrkepass. Jag yogar lite ibland och använder min foamroller (alldeles för lite).

2018 blev du utnämnd av en vän till den gladaste maratonlöparen, varför tror du att du fick den härliga utmärkelsen?
– Hon sprang med mig 2017 i New York, när vi dansade och kramade oss genom gatorna. 2018, när Stockholm blev ett tropikmaraton valde jag att slå av på takten, prata med folk, vinka, dansa. På varenda bild, innan, under och efter ler jag så ansiktet nästan spricker. Minnena därifrån är verkligen ren glädje, för det var så vansinnigt roligt.

Men är det alltid roligt att springa, har du något riktigt jobbigt träningsminne?
– Ett av passen inför London Marathon 2019 (som gick den 8 mars). Jag sprang långpass i nollgradigt hällregn och blåst. Allt var grått och jag frös så mycket att jag försökte stanna i en gångtunnel och värma mig, men frös bara mer av det. När jag äntligen kom in kunde jag knappt knyta upp skorna och det fullkomligt dröp om mig.

Du tränar med Rytterne Runners, vilka är ni?
– Rytterne Runners är en del av Rytterne Idrottssällskap, en löpargrupp som jag och min vän Marita coachar varje måndag. Vi startade 2018 för att få fler medlemmar i föreningen. Vi är en samling löpare mellan 14 och 67 år, på alla nivåer. Snabba, långsamma, långdistansare och kortdistansare. Vi tränar alltid ett pass där vi kan hålla ihop gruppen, oftast intervaller av olika slag ibland uppblandat med löpstyrka.

Hur är det att vara coach?
– Att börja coacha Rytterne Runners, vilket är helt på hobbynivå – jag är inte utbildad utan går efter egen erfarenhet – är det absolut bästa jag gjort på länge! Att det här gänget kämpar på i kolmörker, regn, snö, is och sommarhetta, alltid med glada skratt efteråt och med helt olika förutsättningar, visar verkligen hur löpningen är för alla och hur man kan hitta gemenskap i den. Från att måndagar förr var en lite tung dag i början av veckan är den nu bästa dagen på hela veckan!

Vilket är ditt bästa minne tillsammans med gruppen?
– Mitt allra bästa minne är när en av löparna, som orkade springa 400 meter första passet, sprang 5 kilometer i sträck efter 10 veckor. Resten av gruppen stod uppradade och applåderade sista biten. Glädjetårarna sprutade på oss allihop. I höstas hade vi också vårt egna lopp, Rytterne Run, med två olika sträckor och drygt 60 deltagare. Numera finns ett helt gäng med människor som joggar runt på vägarna i vår lilla by. Jag tror faktiskt att Rytterne Runners har fått en hel del att börja röra på sig och upptäcka löpningen!

Har du något långsiktigt mål med löpningen?
– Ja, att hitta ett hållbart träningssätt som gör att jag fortfarande kan och vill springa maraton när jag är 65!

Lisa Remahl
Bor: I Rytterne, 2 mil utanför Västerås.
Ålder: snart 43.
Familj: Man, två söner, 12 och 15 år, en hund och tre katter.
Träningsmotto: Jag kan aldrig bli snabbast, men jag kan vara gladast!
Bästa löparminnet: Ragnar Lake Mälaren, en så fantastisk upplevelse från start till mål.
Favoritträningspasset:  Långpass med sällskap eller morgonrundor på semesterresor i en ny stad.
Antal maratonlopp: Åtta, varav fyra Stockholm Marathon, en i New York, London, Berlin och Helsingborg.
Andra lopp: Ett gäng halvmaror i olika länder, Ragnar Lake Mälaren, ett Backyard-lopp, några millopp och ett fjällopp.