Madeleine Ekelöf, 47 år, sprang sin första ASICS Stockholm Marathon 1993. När hon 2017 sprang sin 9 ASICS Stockholm Marathon bestämde hon sig för att året efter i samband med 40-årsjubileet – då skulle hon springa sin 10 mara. Det blev en mara tuffare än de flesta – men nu har hon fått sin välförtjänta 10-års medalj.
–Jag var så pepp inför maran, och jag tränade på hela året. I ur och skur och i massor av snö. Jag bor i Leksand och här hade vi en rejäl vinter. Jag kände mig i toppform, men så 8 veckor innan maran fick jag min bröstcancerdiagnos. Min första fråga till läkaren var ”Kommer jag kunna springa ASICS Stockholm Marathon”. Då förstår du hur viktigt det 10:e loppet hade blivit för mig.

Madeleine fick lite olika svar från sjukvården. Den första läkaren skrattade till och sa att såret skulle hinna läka, men att det skulle göra ont. En annan läkare tyckte att det var dumt att utsätta kroppen för den påfrestning ett maraton innebär. Medan specialistsjuksköterskan som skulle hjälpa Madeleine genom behandlingarna tyckte att det var en bra idé.
–Hon hjälpte mig upp ur ett svart hål och hon såg till att lägga behandlingarna så att jag skulle vara startklar. Jag hade inte kunnat träna så mycket de sista månaderna innan loppet, och jag bestämde mig för att ta en kilometer i taget. Men den 2 juni stod jag där i startfållan med alla tusentals andra löpare. Det är alltid otroligt mäktigt med starten – men den här gången kändes det extra speciellt.
När kände du att du verkligen skulle klara att ta dig runt banan?
– När jag hade sprungit en halvmara då kände jag att jag lika gärna kunde fortsätta och att jag skulle fixa hela.
Madeleine hade på sig ett linne och över axlarna hade hon skrivit ”Fight Cancer” stort med spritpenna. Den väckte uppmärksamhet och det var många som gav henne en klapp på axeln och sa att de också gått igenom behandling.

– Efter 23 km dök det upp en tysk kvinna, en onkolog som var några år äldre än mig. Hon hade några år tidigare kämpat mot cancern, som jag gjorde nu. Vi började prata och slog följe resten av banan – och väl på Stadion sprang vi hand i hand i mål. Tänk vilket möte med en annan människa. Det är sådant som kan hända när man springer ett maraton tillsammans.

Hur kändes det när du häromdagen fick hem din jubileumsmedalj.
– Jag blev sprudlande glad och stolt, sen var den väldigt fin ocks

Hur kändes det att gå i mål?
– Jag är verkligen inte religiös, men på något sätt var det en religiös upplevelse. Det kändes så stort. Allt och alla inne på Stadion var magiskt. Jag kysste målgången och var så lycklig. Senare på kvällen gick vi ut och åt middag – jag och min hejarklack.
Hur mår du nu?
– Jag är precis färdigbehandlad och känner mig piggare än jag trodde. I december börjar jag jobba lite smått, jag är undersköterska på ett LSS-boende. Jag har fortsatt att träna varje dag under hela behandlingen.
Kommer du satsa på ASICS Stockholm Marathons 15-årsmedalj?
– Jag kommer absolut tillbaka till ASICS Stockholm Marathon. Det är ett fantastiskt lopp och det har hjälpt mig genom mycket. Men nu ska jag först satsa på att göra en triathlon, det är målet för 2020/21– sen kommer jag tillbaka. Jag tror bara att de som har sprungit ett maraton förstår hur stort det är, och vilken känsla det är att komma i mål.